Näring för cellerna

Kroppen slits ständigt, vilket gör att celler skadas och behöver ersättas av nya. Vår tarmslemhinna byts ut ungefär var tredje dag, huden ungefär var sjätte vecka och levern ungefär var åttonde vecka. När vi förlorar förmågan att skapa nya celler uppstår kroniska sjukdomar. Det väcker frågan: vad krävs för att skapa nya celler?
Förutom en elektrisk spänning på –50 millivolt behöver cellerna rätt näringsämnen för att fungera. I boken Healing is Voltage beskriver läkaren Jerry L. Tennant hur olika ämnen kan stödja eller störa cellernas elektriska spänning. Nedan följer en sammanställning av ämnen som enligt denna beskrivning är viktiga för cellernas funktion.

Naturliga kontra syntetiska B-vitaminer

Naturliga B-vitaminer finns i färdig, metylerad form, medan syntetiska framställs i laboratorier. Ett exempel är tiaminhydroklorid, en variant av vitamin B1. Den tas fram från en organisk förening ur stenkolstjära som bearbetas med ammoniak och andra kemikalier för att bilda ett solitt salt. Tiaminhydroklorid finns inte naturligt i kroppen och stjäl elektroner från våra cellmembran, i stället för att ge.
Den naturliga formen av vitamin B1 är tiaminpyrofosfat, som finns i muskelkött, organkött och vissa baljväxter – förutsatt att det inte finns lektiner, oxalater eller ogräsmedel som t.ex. glyfosat. På längre sikt kan glyfosat leda till D-vitaminbrist genom att störa de leverenzym som ombildar D-vitamin till aktiv form. Utan dessa enzymer kan D-vitamin inte tas upp av vår kropp. D-vitaminbrist behöver alltså inte enbart bero på våra mörka vintrar.

NADH – risker och alternativ

NADH, ett populärt kosttillskott, fyller en viktig funktion i skapandet av ATP från både fettsyror och glukos. Enligt Tennant gör NADH i sin vanliga form ofta mer skada än nytta, eftersom det vanligtvis framställs som stabila salter av kemikalier som kan ta elektroner från kroppen. Saltformen bryts dessutom ofta ned av magsyran. Liposomal NADH och den patenterade Panmol-NADH kan ge bättre upptag, då dessa former skyddas mot nedbrytning i magen.

Glutation för avgiftning

Glutation är centralt i kroppens avgiftningssystem. För att stödja intracellulärt glutation behövs bland annat aminosyrorna glutamin, glycin och cystein, tillsammans med flera andra näringsämnen. Vanliga glutationtillskott bryts ofta ned till aminosyror och är därför svåra att tillgodogöra sig. S-acetylglutation (SAG), är en form av glutation som är bunden till en acetylgrupp och är mer stabil i tarmen och bryts inte ned på samma sätt. Studier visar att SAG även kan ha positiva effekter på oxidativ stress.

Alfaliponsyra (ALA)

Alfaliponsyra är en antioxidant som kan avge elektroner till cellerna och samtidigt öka bildningen av glutation. Till skillnad från C- och E-vitamin verkar ALA oberoende av om miljön är vatten- eller fettlöslig. Den kan dessutom återvinna både C-vitamin och glutation i kroppen. Tennant framhåller ALA som unik i detta avseende.

Äppelsyra för cellandning

Äppelsyra är viktig för cellandningen och bidrar till en effektivare ATP-produktion. Den underlättar också hydrolysen av ATP till ADP. Studier visar att tillskott av äppelsyra kan öka cellernas energikapacitet. Kombinationen magnesium och äppelsyra har även visat sig ha effekt mot ledvärk och fibromyalgi.

Pregnenolon

Pregnenolon är ett prohormon som bildas från kolesterol i binjurarna. Det är första steget i steroidsyntesen där DHEA, progesteron, östrogen, testosteron och kortisol bildas. Trots denna centrala roll uppges pregnenolon ha minimala biverkningar på anabola, androgena eller östrogena aktiviteter. Det har visat sig vara effektivt för att förbättra minne, minska mental utmattning och motverka kortisolets immunhämmande effekter – vilket i sin tur kan stärka motståndskraften mot bakterier, virus, svamp, parasiter och även cancer.

Jod och dess mångsidiga roll

Jod behövs i alla organ som utsöndrar ämnen. Det fungerar som ett transportmedel som flyttar sekret från cellens insida till utsida. Vid jodbrist kan sekret inte transporteras ut, vilket kan leda till cystbildning. Jod beskrivs också som immunsystemets naturliga ”bakteriedödare” och är även effektivt mot virus, svampar och protozoer.
Delar av kroppen som är utsatta för omvärlden – till exempel mun, matstrupe och mage, har jodnivåer som är 30 gånger högre än nivåerna i blodet i resten av kroppen. Att dricka jod anses vara den mest effektiva lösningen för att behandla matförgiftning. Jod är även viktigt för att bilda sköldkörtelhormoner.
Trots att många läkare menar att bordssalt täcker vårt dagliga behov av jod, visade forskaren Guy Abraham att det inte stämmer och att de flesta vuxna behöver 12–15 mg jod per dag. I bordssalt finns det ungefär en tusendel jod av vad en vuxen person behöver. Sköldkörtelsjukdomar som Hashimotos, en underfunktion av sköldkörteln som leder till hypotyreos, behandlas ofta med syntetiskt sköldkörtelhormon tyroxin, T4 (Levaxin) i stället för jod, vilket kan påverka andra vävnader negativt.
Det finns tre tillfällen där ett för högt jodintag kan skada:

• Vid selenbrist
• Intag av sjögräs som innehåller höga halter av tungmetaller och halider
• Plötsligt högt jodintag som kan orsaka reaktiv hypertyreos

Brist på jod kan i sin tur kopplas till problem som struma, utvecklingsstörningar, infertilitet, hjärnskador och nedsatt immunförsvar.

Fulvinsyra – nyckeln till cellnäring

När organiskt växtmaterial förmultnar blir det till jord. Denna jord innehåller ett flertal organiska syror som man kallar för humussyror, varav fulvinsyra är en. Med tillförsel av vatten fungerar fulvinsyra som en transportör som öppnar cellmembran så att humussyra kan tränga in.
Genom att konsumera växter och kött innehållandes humus-/fulvinsyrakomplex får våra kroppar det den behöver för att våra cellmembran ska hållas under kontroll och våra celler få tillräckligt med näring. Fulvinsyran tillför elektroner och humussyran vitaminer, mineraler och aminosyror. Utöver detta kan fulvinsyra avlägsna tungmetaller och toxiner från kroppen på ett säkert sätt.
Humus- och fulvinsyror omvandlar näringsämnen till en organisk, jonisk och ”cellklar” form som cellerna lätt kan använda. De beskrivs därför som några av jordens mest biologiskt aktiva ämnen, med en rad viktiga funktioner.