Vad är Biotensegrity? Intervju med Dr. Stephen Levin

Transcribering av intervjun

Mitt namn är Stephen Levin, jag är en ortopedisk kirurg och var verksam i 50 år. För 40 år sedan utvecklade jag ett koncept baserat på Kenneth Snelson och Buckminster Fullers tidigare arbete om tensegritet.

Det enklaste sättet att förklara det är att det nuvarande sättet att se på kroppen är baserat på en modell av ett vagnshjul, där du har valv som går från eker till eker, där du har en kompressiv belastning och hur varje eker i valvet blir en pelare, en solid pelare. I ett cykelhjul, är alla ekrar i spänning och du hänger i det här spänningselementet och kompressionelementen som hjulets nav och fälg flyter inom det här nätverket av spänning.

Så vi har vänt ut och in på kroppen skulle man kunna säga, vilket betyder att dina ben är en del av detta komplexa nätverk av spänning och flyter runt i det. Och på det här sättet, så kan du i den här modellen fullständigt ta bort spring och stunder där du bara har spänning och kompression, vilket gör det mycket enklare och mycket mer effektiv och mycket mindre.

Det distribuerar helt enkelt all spänningen över hela kroppen, så att all belastning alltid fångas upp av hela kroppen.

Det är ett paradigmskifte om du ser till belastning av kroppen, då det med vad vi tidigare visste krävdes enorma belastningar och beräkningar för att lyfta något, det skulle krossa din ryggrad.

Även kalkylerad belastning och lyft av tunga vikter skulle krossa även den starkaste tyngdlyftarens ryggrad. Om du höll andan och lyfte den typen av vikt sett ifrån det gamla perspektivet, skulle du kapa av cirkulationen till dina ben. Och det är väldigt ineffektivt, för du använder hävstångskrafter som är väldigt höga, eller kan vara väldigt höga. och det gamla baseras på idén att alla dina ben, att dina armar, är hävstänger, men om du faktiskt tittar på kopplingen mellan benen, så fungerar det inte så.

Som ett exempel har vi skulderbladet som faktiskt flyter på bröstväggen. Så, om den flyter på bröstväggen finns det inget sätt för hävstångskraften att överföras, för du har inte längre någon stödjepunkt. Så för att det ska fungera behöver du en hård punkt på en hård punkt, och det har du inte.

Det gör stående effektivt, för när du ser på det som en tensegritetsstruktur, är när den naturligt stabil, till skillnad från en kolonnstruktur, som är naturligt ostabil. Så då jobbar du från att gå från stabil till rörlig, snarare än från ostabil till att försöka vara stabil.

Det vänder upp och ner på hela konceptet. Om du tänker dig ett hävstångssystem och du tar en dinosauries nacke, som är 10 meter lång, och har minst 16 kotor, och om du nånsin hållt i en död kycklings nacke, så vet du hur flexibel den är och hur den bara flaxar fram och tillbaka. Nå, det skulle vara samma sak med en dinosaurie (lika flexibel), och det finns inget sätt att stabilisera en så enorm struktur i ett hävstångssystem. Krafterna i spel vore fasansfulla. I ett sådant system skulle en fluga som landade på nosen kasta den i luften. Och dinosauriens svans är till och med längre och mer flexibel än så, för det kunde vara 100 ben eller mer i dinosauriens svans. Och de kunde flaxa med den, du vet vifta med den i luften och använda den som en piska. Och musklerna, är såklart, vid sidan av benen, så det finns ingen hävstångsfördel i det systemet.

Men i ett system av tensegritet, är benen insnärjda i ett nätverk och genom att spänna en muskel kan du spänna hela systemet. Eller omvänt så kan du genom att röra en muskel, få hela systemet att omforma sig själv på ett sätt så att till och med att hålla sig stabil är att omforma sig själv.

Toews arbete visar att all djup fascia och komplexiteten i dess interaktioner och det som han kallar de olika fack som finns där inne, är absolut och perfekt överensstämmande med tensegritet och han har också förstått det nu, han accepterar att tensegritet är den enda modell som stämmer med hans observationer, hans kliniska observationer. Detta då tensegritet är hierarkiskt på det sättet att det börjar på subcellulär nivå och sedan byggs vidare hela vägen upp till en organism, genom att använda samma system.

Det fungerar på alla nivåer. och det förklarar all den här inter-förbindelsen.

Fascia har blivit så stort för att det ÄR systemets nätverk av spänning. Så när vi lägger större betoning på nätverket av spänning, så pratar vi mer om tensegritet vilket också handlar om att betona nätverket av spänning. Benen är kompressionselementen i det här nätverket men de är faktiskt en del av systemet av fascia, för det går igenom benen ner till mellanrummen mellan benen. Så det är i själva verket något som fortsätter från cellnivå till hela organismen.

Vi måste sluta se på kroppen som ett system i form av hävstång, ett cylinderblock eller som en byggnad med en grund, en sten på den andra stenen. Kroppen fungerar helt enkelt inte så. Och om du verkligen stannar upp och tänker efter, så vet du att den inte fungerar så. Det kan definitivt inte fungera så för t ex fyrfotadjur, för när du går på fyra ben måste allt vara upphängt i systemet. Så är det, bara för att vi människor började gå på två ben, betyder det inte att vi förändra systemet fyrfotadjur använder.

Inte bara det, men biotensegritet är ett system som passar på encellsorganismer, på insekter, på fiskar, på maskar som krälar, du vet, på fåglar som flyger – allt passar i samma mekaniska system.

Du beöhver inte fortsätta förändra saker. Ett hävstångssystem är ett enriktat system som är beroende av gravitation. Så om jag höll ut min hand så här, och gjorde en hävstångsberäkning och sen vände min arm såhär, så skulle du behöva kalkylera om alltihopa. För det fungerar inte på det sättet.

Men i ett system av tensegritet, är allt, det gör… det är flerriktat. Du kan förklara människor uppe i rymden, hur de kan röra sig i ett tensegritets system, du kan inte förklara det med hävstång, hävstångssystemet är beroende av gravitation för att fungera. Så du kan inte vända på saker upp och ner. När du gör det inom det systemet, tappar allt sin riktning.