Ju mer vi lär oss om kroppen, om människan och om det levande, desto mer hänförda blir vi. När vi visar Guimberteaus filmer på levande Fascia under föreläsningar brukar folk bli väldigt berörda över hur vacker, levande, föränderlig kroppen är och det händer ofta att såväl vi som människor vi möter blir överväldigade av hur snabbt saker kan läka när man stimulerar liv.
Med andra ord så är vi egentligen helt fantastiska – för våra kroppar är ju en del av oss.
Men är det så vi ser på oss själva? Tänker vi att vi är stora, fantastiska, flödande, förändrande, obegränsade?
Eller är det snarare så att vi innerst inne har en känsla av att det är något fel på oss, att vi är trasiga, förstörda, konstiga?
Varför är det så många röster som säger att vi ska bli någon annan, ändra vår kropp eller att vi inte duger som vi är?
Var kommer den här idén ifrån, att det är något fel på oss, när den levande kroppen visar något annat?
… och vem tjänar på den?
Deltagare i avsnittet är Axel Bohlin, Hans Bohlin samt Per Johansson
