Fascia och den levande kroppen är ett dokument om den vetenskapliga förståelsen kroppen som en levande helhet.
En levande kropp och en död kropp är inte samma sak … men vi låtsas som det när vi studerar anatomi.
Hela vår kroppsförståelse bygger på studier av döda kroppar, av uppdelade kroppar och av kroppar som objekt.
Men är din kropp verkligen något du har – är inte din kropp något du är? Är inte i själva verket kroppen den plats där du äger rum?
Fascia och den levande kroppen är ett dokument om den vetenskapliga förståelsen kroppen som en levande helhet.
Vad innebär det att se kroppen utifrån förståelse för helhet istället för utifrån förståelse för delar?
Vad händer när vi inte längre drar en gräns mellan det inre och yttre, mellan det subjektiva och objektiva eller mellan tankar, känslor och fysisk påverkan?
Vad händer när det kommer anatomiska och fysiologiska studier, gjorda efter konstens alla regler, som utmanar hela vår förståelse för vad kunskap är och vad vi egentligen kan säga om grundläggande principiella frågor som vad är liv och hur fungerar livet?
Modern västerländsk kroppsförståelse bygger på att ha kunskap om kroppens olika delar: tydligt definierade organ (hjärta, hjärna, lungor, njurar, muskler osv), tydligt definierade celler (muskelceller, nervceller, stamceller osv), tydligt definierade molekyler (proteiner, DNA, fetter osv) och tydligt definierade biokemiska processer (RNA-syntes, citronsyracykeln osv).
Det betyder att man strävar efter att förstå kroppen som helhet utifrån detaljerade kunskaper om dess identifierbara delar. Man delar alltså upp allting för att sedan försöka sätta ihop det uppdelade igen i termer av delarnas (organens, cellernas) olika funktioner och de molekylära processer som anses utföra just dessa funktioner. Grundantagandet är m a o att kroppen består av alla dessa delar på olika skalnivåer och interaktionerna mellan dem.
De terapeutiska resultaten av denna forskning utgörs främst av olika kemiska substanser, ”mediciner”, som på ett eller annat sätt ingriper i de molekylära processer man har identifierat. Paradigmet för behandling av många sjukdomstillstånd, vilka hänförs till olika kliniker beroende på vilket organ man fokuserar på, blir i stor utsträckning farmakologiskt.
Ny forskning om fascia visar att detta fokus på enbart delförståelse inte räcker till för att förstå fascians roll i kroppen som en levande helhet. Även om fasciaforskningen också ofta tar avstamp i forskning på cell- och molekylnivå, så har man alltmer insett att kunskaper om den nivån i sig inte räcker för att förklara vad fascian gör. Inte minst viktigt här är att fascian är integrerad i och mellan kroppens olika organ, utan de sedvanliga gränserna mellan olika kroppsdelar som delförståelseparadigmet tar för givna.
Detta leder till att förståelsen av fascians roll i kroppen kräver att man fokuserar på helheten som sådan. Därför nödvändiggör fasciaforskningen, och nya behandlingsmetoder i samklang med denna, ett paradigmskifte vad gäller förståelsen av kroppen.
Detta i sin tur medför att andra naturvetenskapliga discipliner får relevans för den nödvändiga helhetsförståelsen: t ex studier av elektromagnetism, av flöden och av tryck, alltså grundläggande fysik snarare än biokemi. Forskning grundad i förståelse av ekologiska processer (förhållandet mellan organism och omgivning) blir också medicinskt mera relevant än om man utgår från delförståelser.
Ett annat grundantagande bakom modern medicinsk forskning är att man skiljer mellan kropp och psyke, mellan yttre och inre värld. Man studerar kroppens olika delar som om de enbart tillhör yttervärlden. Detta medför ett objektiverande synsätt som bildar grund även för förståelsen av psyket: olika molekyler (t ex serotonin och oxytocin), biokemiska reaktioner och nervimpulser anses förklara olika psykiska, inre, tillstånd. Detta leder terapeutiskt till att även psykiskt lidande blir en fråga om förståelse av delar i en tänkt yttervärld. Även våra inre liv blir paradoxalt en del av yttervärlden, forskningsmässigt sett.
Dessa två grundantaganden (att allt består av delar och att det fysiska och det psykiska är separerade) försvårar eller omöjliggör inte bara en fysisk helhetsförståelse av kroppen. Det försvårar eller omöjliggör också en förståelse av samverkan mellan den fysiska kroppen (som något ”yttre”) och psyket (som något ”inre”).
Även här blir den framväxande nya förståelsen av fascians roll i kroppen viktig. Det är nämligen tydligt att fascians varierande fysiska tillstånd, t ex dåligt flöde, har ett samband inte bara med fysiska skador eller spänningar, utan också med olika emotionella reaktioner och tillstånd. Starka känslor påverkar tryck och flöde i fascian lika mycket som slag och stötar. Därför blir en tydlig gräns mellan ”inre” och ”yttre” omöjlig att upprätthålla om man vill förstå fascians roll i den levande kroppen.
Eftersom fascian är gränslöst spridd i hela kroppen, eftersom dess funktioner därmed inte är lokaliserade till någon del mer än någon annan, och eftersom levande fascia inte gör skillnad på ”inre” och ”yttre”, utgör den i praktiken ett kroppens ”helhetsorgan”. Således är det ingen tillfällighet att fasciaforskning och fasciabehandling bidrar till att i grunden förändra den västerländska synen på kroppen och människan.
Etablerad vetenskaplig forskning bygger på empiriska studier, experiment, kliniska studier, ofta s k dubbelblindtester och statistisk analys i relation till någon teori. Den bygger också på ett strikt reglerat publiceringsförfarande med s k peer review. Syftet med det senare är att studierna ska kunna granskas exakt, av andra forskare, och vid behov upprepas i samma form. Varje led i denna process ska skriftligen dokumenteras noga och i slutändan är det den slutgiltiga, publicerade dokumentationen (vetenskapliga artiklar) som blir kriteriet på vetenskapligheten. Den som regel stora betydelsen av statistiska metoder innebär ett fokus på empiriskt åtkomliga gemensamma saker och utesluter lätt ett fokus på individer som sådana. Vetenskapen är främst intresserad av det allmängiltiga, inte det specifika och unika.
Denna vetenskap har resulterat i en avancerad förståelse av delar, yttre skeenden, funktioner och samband, en förståelse som avsiktligt inte tar hänsyn till etiska eller kulturella värden, hur saker känns eller den djupare filosofiska betydelsen.
Som följd av detta saknar naturvetenskapliga publikationer subjekt, vilket befäster separationen mellan inre och yttre och därmed omöjliggör en förståelse av den levande kroppen som helhet.
De anatomiska och fysiologiska studierna av Fascia bygger på samma förfaringssätt. Resultatet är också en ökad förståelse för delar, yttre skeenden, funktioner och samband. Många viktiga svar på vissa frågor åstadkoms också på detta sätt.
Det som gör fasciaförståelsen speciell är att fascian så tydligt inte “bryr sig om” den sedvanliga uppdelningen av kroppen i olika delar. Detta har lett till att fasciaforskningen tvingas uppmärksamma helheten mera än själva delarna, vilket kan vara svårt inom rådande forskningsparadigm om än inte omöjligt. Värre är det med uppdelningen i inre och yttre. Påverkan på fasciasystemet kan ske på så många olika sätt, varav vissa väsentliga typer av påverkan (t ex emotionella trauman eller vanebeteenden) är uppenbart “inre”, samtidigt som de har omedelbara “yttre” effekter (på fascians materiella struktur och funktion). Detta förhållande är inte tillräckligt tydligt och användbart åtkomligt genom enbart objektiva vetenskapliga metoder, inte minst eftersom individuell variation och ständig förändring är så relevant för hur levande fascia beter sig.
Summan av alla olika typer av påverkningar på fascian tillsammans med summan av all individual variation, i sig föränderlig, kräver en principiell helhetsförståelse och förklaringar på denna helhetsgrund. Denna typ av förståelse och förklaring kan inte åstadkommas genom att “sätta ihop” förståelsen av delarna utan kräver ett perspektivskifte. Detta motsäger inte vikten av den specialiserade förståelsen; det säger att den specialiserade förståelsen är otillräcklig.
Kunskap om växelverkan mellan inre och yttre, om helheten som ordnar delarna och om hur helheten kan påverkas på ett ordnat och kunnigt sätt uppstår i hög grad i konkreta terapisituationer, oavsett om det gäller läkarbesök, samtalsterapi eller manuell behandling. En väsentlig del av kunskapen “bor” sålunda främst i terapeuten i form av erfarenhetsgrundad urskillnings- och omdömesförmåga, samtidigt individ- och helhetscentrerat och i skiftande situationer.
Även i denna levande kunskap finns inslag av metodik, men den är inte lika lätt att reproducera och testa via fackgranskade publikationer. Den är inte mindre giltig kunskapsmässigt, särskilt inte terapeutiskt, men den går inte att fånga lika tydligt i textform. Denna form av erfarenhetsbaserad kunskap förmedlas och får sin upprepningsbara giltighet genom direkta personkontakter och utbyten utövare emellan. Den kan liknas vid avancerat och kvalitativt hantverkskunnande.
Det speciella med den typ av kunskapsutveckling som förståelse av fasciasystemet pockar på, är att denna behöver finna vägar för dessa två kunskapstyper att samspela på olika sätt, utan att deras respektive särart försvinner. Den helhetsförståelse som blir nödvändig i relation till fascia kommer aldrig att kunna reduceras till enbart det som är åtkomligt via konventionell (natur)vetenskaplig metodik. Människan som levande erfarande varelse måste medvetet och explicit finnas med i själva förståelsen. Följaktligen blir denna eftersträvansvärda förståelse mera personligt krävande (såväl teoretiskt som praktiskt, i samspel) än en enbart vetenskaplig eller en enbart erfarenhetsmässig förståelse.
Den principiella, även vetenskapliga, förståelsen av den levande kroppen innebär teoretiska och pragmatiska svar på bl a följande centrala frågor.
Allt som lever har ett flöde. Varje levande cell eller organism har ett flöde av vatten, energier, partiklar, molekyler, ljus, ljud, vibrationer osv. Allt liv kräver vatten där vatten är transportören av livets flöde.
Varje levande cell har en metabolism som kräver ett flöde in i cellen, ett flöde inuti cellen och ett flöde ut ur cellen. Det gäller för alla encelliga liksom flercelliga organismer, djur, växter, svampar, protister eller bakterier. Alla har de ett flöde av näring in och avfall ut ur dess celler, men de kräver också ett flöde utanför cellen.
Även den encelliga organismen kräver att det finns ett flöde av vatten runt om, annars fungerar inte transporten in och ut ur cellen.
Består organismen av flera celler måste cellerna organiseras, ha kontakt och kunna kommunicera, och använder sig då av flödet som finns i strukturen utanför cellerna, den extracellulära matrisen.
Varje cell måste veta vad de andra cellerna gör men också vad som händer i miljön runt omkring. De har ett gemensamt intresse att samarbeta och hålla hela organismen vid liv med minsta möjliga energiinsats. Det kräver ett flöde av signaler mellan celler och även inom celler. Signalerna kan vara mekaniska (rörelse), kemiska (molekyler) eller elektromagnetiska (svag elektricitet, ljus).
Fascia är livets väv, strukturen och flödet mellan alla celler (den extracellulära matrisen) och det som upprätthåller de processer som underhåller sammankoppling, kommunikation och interaktion mellan kroppens alla olika delar.
Fascia består alltså av en fast del, en struktur av fiberproteiner, och en flytande del, ett flöde av vatten, hyaluronsyra och andra makromolekyler.
Till fascian hör också celler som producerar de komponenter som ingår i fascian, till exempel fibroblaster som bildar fiberproteiner och fasciacyter som bildar hyaluronsyra. I fascian finns dock alla kroppens celler inklusive immunceller och nervceller.
Fiberproteinerna håller strukturellt fast i alla celler. Hela nätverket är kopplat till cellernas membran och har kontakt med alla cellkärnor via cellskelettet, och fascians flöde strömmar runt om och in i alla celler.
Fascia finns endast i djurriket och är den vävnad som håller ordning på och kommunicerar med alla andra celler. Det är den enda vävnad som har kontakt med alla celler i en kropp.
Vår kropp kan beskrivas som en samling av celler med olika uppgifter, de är specialiserade för att utföra olika typer av arbete. För att cellerna ska kunna utföra sitt jobb så krävs det transport av ämnen till och från cellerna, till exempel näringsämnen och syre in och avfall ut.
Cellerna måste också kunna kommunicera med varandra, så att en cell vet vad de andra gör. Det gör de på flera olika sätt, oftast i kombination, via kemiska signaler (signalsubstanser), på mekanisk väg (rörelse och tryck), genom biofotoner (ljus) och genom svaga elektriska signaler.
För att allt det här ska fungera krävs det alltså någonting i utrymmet mellan alla celler, något som också ger en kommunikationsväg in i cellerna, via cellskelettet, till cellkärnan som styr cellen – det vill säga fascian. Fascian ser till att cellerna inte ligger löst som bollar i ett bollhav.
Vi är en helhet, en enhet. Fascian är ett levande, vibrerande, multidimensionellt [tryckfördelande nätverk]. Alla våra 35-75 miljarder celler är inbäddade i detta nätverk. Det finns inga tomrum, inga lager, utan endast ett kontinuerligt, dynamiskt nätverk av mjuk materia och celler, från topp till tå. […]
Plötsligt inträffar olyckan och såret uppstår. Det enhetliga nätverket är för alltid förändrat, och vår mirakulösa kropp/själ, skiftar automatiskt till självläkningsläge, täpper igen hålet och täcker öppningen med det som vi fått lära oss sedan barnsben, är en sårskorpa.
Den fantastiska, pulserande, dynamiska symmetrin av [tryckfördelning] och helhet är avbruten av en lappning. En levande lapp men ett permanent avbrott i symmetrin.
– Dr. Carol M. Davis, Professor Emerita of Physical Therapy, University of Miami
Det liv vi lever påverkar direkt vårt flöde och vår struktur.
Det enklaste sättet att förklara kroppens funktion är att den tar emot och avlastar tryck.
Tryck skapas av allt som vi utsätter vår kropp för. Kroppen utsätts ständigt för tryck, och måste göra det för att fungera optimalt. Men trycket ska vara välbalanserat, kroppen måste bibehålla sin jämvikt, vilket innebär att den lyckas hålla sig i stabil inre balans, trots yttre påverkan från miljön. Det gäller till exempel kroppstemperatur, saltbalans, pH, vattenbalans, blodsocker med mera.
Fysisk belastning skapar ett mekaniskt tryck, ett träningspass, en promenad etcetera. Överansträngning ger ett ökat tryck som skapar försämrat flöde, ofta tillfälligt.
Mental belastning som negativ stress, negativa tankar, depression med mera gör också att vi skapar spänningar med ökat tryck som ger förtätningar i fascian.
Sjukdom ökar trycket på kroppen och flödet stagnerar. Obalanser i kroppshållningen skapar ett ökat tryck i vissa delar av kroppen medan andra får för lite tryck.
Kost, dryck, mediciner, droger med mera skapar förändringar i fascians sammansättning för att kroppen på bästa sätt ska klara av uppgiften att vara i balans.
Blir tryck som stör balansen för långvarigt försämras fascians funktion med långtgående konsekvenser och skador med försämrad funktion i celler och kroppens kommunikation.
Exempelvis så kan en överansträngning med mycket mjölksyra ge surt pH, vilket gör att hyaluronsyran i fascian tjocknar och flödet börjar gå trögt, det blir så kallade förtätningar i fascians flöde. Trycket i vävnaden ökar, belastningen blir hög. Transport av ämnen in och ut ur cellerna fungerar nu dåligt, signalsubstanser kommer inte fram tillräckligt fort, blodkärl, lymfkärl, nervtrådar och nervceller trycks till och deras funktion försämras. Vävnaden får syrebrist, avfall ansamlas och kommunikationen och cellernas funktion försämras. Flödet tjocknar och går trögare och trögare. Strukturen påverkas av det stagnerade flödet då fiberproteinnätverket får svårt att röra sig på grund av det ökade trycket. Fibrerproteinerna kommer tätare intill varandra och ”klibbar ihop”, de drar i cellernas membran och vidare in till cellkärna och kommunicerar att mer fiberproteiner behöver produceras för att stärka upp det högt belastade området. Den ökade fibertätheten gör att flödet har ännu svårare att ta sig fram och stagnerar ännu mer.
Ett långvarigt tryck som stör balansen får alltså konsekvenser för hela kroppen och all sjukdom och dysfunktion går att förstå också i termer av tryck och hämmat flöde.
Genom en principiell förståelse av den levande kroppen, naturvetenskaplig forskning om fascia och erfarenhetsmässig kunskap om individuell variation finns med andra ord möjligheten att förstå hälsa och ohälsa på ett nytt och påtagligt sätt.
Fascia och den levande kroppen är ett dokument om den vetenskapliga förståelsen kroppen som en levande helhet.
Goda nyheter är inga nyheter – detta är, i princip, valspråket bakom alla dagsaktuella medier. Så har det alltid varit. Det enda som varierar är de dåliga nyheternas intensitet.
I min bok “När logiken kom till stan och människan brast itu”, vars definitiva slutversion nu närmar sig innan förlaget får den, finns ett kapitel om hur jag menar att man bör för…
I cyniska ögonblick infinner sig i mig tanken, att den enda kunskap och kompetens som beaktas och främjas idag är den som är kompatibel med och gynnar Maskinen.
Psykisk ohälsa är ett av våra absolut största folkhälsoproblem och givetvis läggs mycket energi och resurser på att hitta en lösning. Den nya forskningen och förståelsen för Fasci…
I de första två avsnitten har vi kunnat konstatera att det finns olika sätt att se på kroppen och att det finns stora brister i vårt västerländska sätt att se på såväl människan s…