Att utforska livets ekologi

I min bok ”När logiken kom till stan och människan brast itu”, vars definitiva slutversion nu närmar sig innan förlaget får den, finns ett kapitel om hur jag menar att man bör förstå vad ekologi är. Där konstaterar jag

”När jag började skolan begränsades min rörelsefrihet. Och snart nog även min tankefrihet. När jag hade flyttat från ett idylliskt litet samhälle till en stökig industristad begränsades jag av behovet att kunna hävda mig och få vara i fred, i relation till en sorts barn och ungdomar som jag inte var van vid, barn som upplevelsemässigt vuxit upp under andra omständigheter, med andra pockande intressen och upplevda sociala krav. Och på allt högre utbildningsnivåer blev tankarnas inrutning allt stramare. Jag ville studera djur, bli zoolog, men för att kunna göra det på universitetsnivå måste jag också lära mig tillräckligt med matematik, fysik och kemi – ämnen som till sin interna karaktär inte tycktes mig ha mycket med levande varelser att göra. Dessa ämnen blev för mig ett hinder. Jag tyckte nämligen att de var tråkiga, liksom döda, och de lärare jag hade gjorde inte saken bättre. I allt detta konfronterades jag med och kunde inte undgå en rad begränsande omständigheter i världen, omständigheter som begränsade mitt eget viljeuttryck och mina egna upplevelse- och erfarenhetsmöjligheter. Det var i viss mån självförvållat men inte enbart. Ty vad var det som gjorde att jag inte kunde känna kopplingen mellan levande djur och läroböcker i fysik? Det var inte bara mitt eget fel.”

Ekologi är med andra ord ditt och mitt alldeles vardagliga liv, inget annat.
Allt du kan göra och allt du är med om är en fråga om ekologiska relationer och förhållanden.
Det gäller vad du tror, vad du tänker, vad du känner, vilka du umgås med, vad du gör och kan eller förmår göra och, inte minst, vad din egen levande kropp – ditt gränssnitt mot omgivningen – håller på med hela tiden, i stort sett bortom ditt eget medvetande och din medvetna kunskap.
Utan denna kropp kan du samtidigt inte göra ett skvatt här i världen.
Du är varenda sekund du lever totalt beroende av denna föränderliga, anpassningsbara men djupt gåtfulla organism som i alla avseenden inte vill något annat än att hålla dig uppe.

Vad är det då som händer, när du verkligen vill veta något om din egen kropps mysterium och du lever i en kultur, i ett samhälle där din egen kropp sägs vara en sammansatt maskin som bara kan förstås adekvat om den delas upp i sina minsta beståndsdelar, förstådda i termer av molekylära interaktioner? Och när svaret på varför du lider av det ena eller det andra är, att den eller den molekylen i dig finns i för låg koncentration, eller att den eller den biokemiska reaktionen i vissa av din kropps celler inte förlöper som den borde? Och när den enda behandling du kan få av statligt legitimerade vårdgivare ofta inte är något annat än att du uppmanas äta ett visst så kallat läkemedel?
Vart tog din levande kropps mysterium, det vill säga den du är i hela din vardag, vägen då?

Vår kulturella förståelse av våra kroppar är djupt präglade av vad man kan kalla det biomedicinska paradigmet, extremt kort antytt ovan. Vad är det? Innan allt annat är det egentligen bara ett sätt att tänka. Det är ett visst, mycket tydligt perspektiv på världen.
Det gäller att på fullaste allvar förstå begreppet perspektiv på rätt sätt här. Utan ett bestämt intellektuellt perspektiv kan vi inte tänka.
Jag menar det bokstavligen. Det är utifrån något – ofta mycket hårt bestämt – perspektiv som vi tänker och strävar efter att förstå saker.
Att tänka utifrån ett bestämt perspektiv är i sig inget fel!
Fel, med konsekvenser, blir det om vi av någon inre eller yttre – det vill säga ekologisk – anledning envisas med att tänka på något viktigt bara utifrån ett enda perspektiv.

Det här med perspektiv har Eric Schüldt och jag samtalat om i många poddar under rätt många år vid det här laget. Det var också vad jag arbetade med och undervisade om som forskare och lektor i humanekologi: allt handlade om olika perspektiv på vad som händer i världen och om den centrala och viktiga insikten, att varje perspektiv är begränsande.
Det är för att det begränsar som ett perspektiv är nödvändigt för att alls kunna tänka!
Man gör helt enkelt vissa antaganden och håller sig till dem. Allt som inte passar ihop med dessa, eller motsäger dem, ignoreras. Detta är återigen inget fel – förusatt att man vet vad man gör.
Om man börjar tro på ett enda perspektiv, såsom vore det en dogmatisk religion, då är det fara å färde, särskilt på ett samhälleligt plan.
Jag kallar detta totalisering av delperspektiv. Översatt till samhälleliga förhållanden är det diktatur, om ett samhälle officiellt kommer att hävda ett enda perspektiv.
I den levande kroppsliga, organiska och samtidigt artificiella ekologi vi alla befinner oss inom får totalisering av delperspektiv förr eller senare ödesdigra konsekvenser.
Denna insikt motiverar mig, att efter min egen förmåga försöka bidra till att öka och stärka människors förmåga att skifta perspektiv, att kunna tänka på mer än ett enda sätt.

Därför forskade jag i humanekologi.
Därför gör jag poddar med Eric.
Därför har jag skrivit en bok.
Och därför är jag en av initiativtagarna till Swedish Fascia Convention 2024, i Uppsala i början av november.
Denna utan överdrift världsunika konferens handlar på djupet om just perspektiv, om ett annorlunda, men inte helt nytt, perspektiv på våra egna levande kroppar såsom oupplösligt sammanlänkade med den samhälleliga, naturliga och artificiella ekologi vi själva bidrar till att forma, vad vi än gör.
Ett perspektiv som inte heller det får totaliseras, intellektuellt sett, men som verkligen behövs givet världens, och vårt, tillstånd just nu.

Om Swedish Fascia Convention

I över tio år har vi försökt förstå och förklara vad fascia är, varför det är så viktigt att förstå och hur hela vår uppfattning om kroppen och människan förändras när vi ser på oss själva som levande.

Vi är inte ensamma om det här. Framstående forskare som Guimberteau, Theise, Pollack och Levy har kämpat i motvind för att få människor att ta till sig den levande kroppen.

I november 2024 ska vi prata om det här, live, i Uppsala.