Att omdefiniera vad det betyder att vara människa

Goda nyheter är inga nyheter – detta är, i princip, valspråket bakom alla dagsaktuella medier. Så har det alltid varit. Det enda som varierar är de dåliga nyheternas intensitet. På senare år har vi alla märkt att denna intensitet har intensifierats ytterligare.
Men om man i sitt eget sinne lyckas tysta de dåliga nyheternas medier en dag, eller till och med längre, kan man börja inse, att allt som är av godo det verkar på längre sikt och förutsätter andra kanaler.

Att rasera, hämma eller döda kräver ingen högre intelligens och går ofta också snabbt.
Att bygga upp, gynna eller levandegöra kräver intuition, kunskap och kärlek; ofta går det inte heller särskilt fort. Därför rapporteras det inte i de dagliga flödena. Det går liksom inte att få syn på riktigt – utan ett visst avsiktligt fokus hos individen.

Det är lätt att missa hur omedelbart relevant det ovan sagda är även för vår rent kroppsliga tillvaro.
Själv har jag, ända sedan jag började tänka och försöka förstå världen, och mig själv, begrundat och analyserat vad som pågår i oss och med oss i ekologiska termer, det vill säga i termer av relationer och flöden.
Ända från första början, och därefter decennium efter decennium, har detta mitt fokus ofta konfronterat mig med en egendomlig oförmåga och oförståelse hos de flesta jag på djupet har velat diskutera saker med.
Därför gjorde jag det tidigt till min livsuppgift att utforska varför det är så – varför det är så svårt för de flesta i vårt samhälle att verkligen (jag menar verkligen!) tänka och agera utifrån relationer och flöden.

Relationer och flöden är i sina konkreta sammanhang inte ”linjära”. De går inte entydigt från A till B; de kan lika gärna gå från ett obeaktat C till A.
Många nickar instämmande när jag säger något i den stilen. Men när jag sedan envist hävdar och kräver, att man därför i alla levande sammanhang måste tänka och förstå saker icke-linjärt, då tar det stopp.
De flesta börjar då flacka med blicken efter en stund, som om de i tanken inte riktigt vet var de är längre. Grunden för hur de brukar tänka gungar och glider isär.

Att tänka (ja, tänka!) i termer av relationer och flöden betyder nämligen, att det inte går att tänka adekvat på världen och sig själv i form av logiskt begripliga orsakssamband i termer av fasta begrepp. I sin tur betyder detta att det inte går att förutsäga någonting, på det sätt man gärna vill tro borde vara möjligt.
Hur man än planerar, eller försöker förstå och få koll på en massa detaljer, så vill sig saker ändå inte så som man önskar sig. Det här gäller i vardagen lika mycket som i politiken, ekonomin eller vetenskapen.

Genom att ordna tankar logiskt och handlingar i teknologiska system strävar man därför efter att ha koll på och hålla ordentlig ordning på tankar och värld. Men man missar alltid oundvikligen det där obeaktade C:et.
Det där är ett problem, ett stort problem, om det är världen och sig själv i världen man vill förstå och agera klokt i relation till.

För rätt länge sedan nu, närmare bestämt i maj 1997, deltog jag tillsammans med en rad forskare, science fiction-författare och vetenskapsjournalister från olika länder i en veckolång workshop på Vetenskapsakademiens forskningsstation i Abisko.
Där diskuterade jag mest av allt, rätt många timmar, med biologen Jack Cohen. Och vi talade just om flöden, relationer och så kallade komplexa, icke-linjära, system (i verkligheten = ekologiska system).
Jack hade ganska nyligen skrivit en intressant bok tillsammans med matematikern Ian Stewart, som också var i Abisko den där veckan. Deras bok heter ”The Collapse of Chaos: Discovering Simplicity in a Complex World” (Penguin Books, 1995). Den är fortfarande läsvärd och i linje med Neil Theises ”Notes on Complexity”, som jag framhöll här nyligen.

Ett tillfälle har särskilt fastnat i minnet från dagarna i Abisko. Jag promenerar med Jack Cohen en bit längs det fortfarande frusna Torne träsk. En blek sol lyser över is och snö fastän det är runt midnatt. Vi talar om varför det även enligt hans erfarenhet är så svårt för människor att verkligen förstå och tänka i dynamiska, relationella termer och inte bara i statiskt begreppsliga. Då säger Jack:
”It should be a movie I think.”
Just det.
Men då borde det väl ändå idag, nästan trettio år senare, vara lättare att byta tankar om oss själva och världen utifrån det – utifrån att allting rör sig, som på film.
Men det är det inte.

Jean-Claude Guimberteau heter en kirurg och medicine doktor som har gjort fler filmer av vad som detaljerat pågår i en levande kropp än någon annan. Och det ser inte alls ut som man trott. Det ser inte alls ut som fixerade cellpreparat eller illustrationer i en medicinsk lärobok. Sök på ”Strolling Under the Skin”, till exempel.
När vi bjöd in dr Guimberteau att föreläsa och samtala på Swedish Fascia Convention 2024, i Uppsala i november, svarade han entusiastiskt:
”I have taken a close look at the ”Fascia Guide” and I must admit that everything you say and write is perfectly in line with what I have been saying and writing for decades now.
I’m very happy about this, especially because you’re a new generation, the one who’s going to continue this adventure, which is quite simply a redefinition of what living matter and human is.”

Dr Guimberteau har m a o i decennier upplevt samma frustration som biologen Jack Cohen och jag luftade vid Torne träsk för en generation sedan och som jag alltjämt upplever.
Jag är säker på att Jean-Claude Guimberteau på fullaste allvar menar att vad äventyret faktiskt handlar om – i detta nu! – är just ”a redefinition of what living matter and human is”.

Därför hoppas jag att du kan börja ana, liksom jag har börjat förstå de senaste åren, att det här med ”fascia” långt ifrån bara handlar om en viss sorts organ eller om vissa behandlingar, utan om hur vi förstår själva livet, själva levandet.
Kunskap om ”fascia” (egentligen den extracellulära matrisen, fascia i strikt mening och interstitium tillsammans) leder helt enkelt till en uppfordran, att vi måste lära oss att tänka och förstå oss själva i världen i termer av relationer och flöden i den levande kroppen som helhet i förhållande till omgivningen.
Det är humanekologi om något.

Ingen skulle vara gladare än jag om du kommer på äventyr i Uppsala i höst.
Låt oss skapa lite goda nyheter tillsammans. Det är bara när människor av god vilja träffas runt något verkligt som dylika kommer till.
För övrigt återkommer jag i ämnet, oavsett.

Om Swedish Fascia Convention

I över tio år har vi försökt förstå och förklara vad fascia är, varför det är så viktigt att förstå och hur hela vår uppfattning om kroppen och människan förändras när vi ser på oss själva som levande.

Vi är inte ensamma om det här. Framstående forskare som Guimberteau, Theise, Pollack och Levy har kämpat i motvind för att få människor att ta till sig den levande kroppen.

I november 2024 ska vi prata om det här, live, i Uppsala.